|
          |
|
|
SVENSKA FREDS DUBBLA STRATEGI Svar från Mats Adler och Lars Jederlund I ett svar på mitt reportage om Svenska Freds i Ordfront Magasin tecknar Mats Adler och Lars Jederlund föreningens historia från 1883 till idag. "Efter de stora fredsdemonstrationernas 1980-tal intensifierade Svenska Freds sitt arbete mot svensk vapenhandel och mot den svenska försvars- och säkerhetspolitiken (hamnbesök av natofartyg med kärnvapen, JAS-frågan, minskade militärutgifter, mot värnplikt). Viktiga frågor. Men efter det kalla krigets slut inte frågor som mobiliserar massorna. Och vi ansåg inte att det var särskilt konstigt. Med vår historia vet vi att det kommer tider för mobilisering, och att det däremellan finns många sätt att 'övervintra'." Adler och Jederlund beskriver hur ledningen för Svenska Freds kom att intressera sig för möjligheterna till fredligt samarbete mellan länder genom så kallade "säkerhetsgemenskaper", "en vision som inte är utopisk" utan mer EU-vänlig och "skild från vänsterns". Föreningen valde en "dubbel" strategi. Det gällde, skriver Adler och Jederlund, att undvika "att antingen stämplas som extremistiska och tigas ihjäl av etablissemanget - så kallad 'utdefiniering' - eller att bli så anpassade till de rådande värderingarna att de blir ofarliga - 'indefinieras'." "Det är absurt att Mikael Nyberg av alla ger sig ut i debatten som självutnämnd expert på hur oppositionella rörelser ska nå framgång. Hans egen vänstergrupp Clarté är grundligt utdefinierad och saknar fullständigt såväl inflytande som legitimitet. Det är mänskligt och förståeligt att Nyberg vill ha sällskap i sin politiska ökenvandring. Men Svenska Freds lär han få vänta på." Ordfront Magasin 9/2001 MEN NEUTRALITETEN DÅ? Replik I sin översikt över Svenska Freds historia nämner Mats Adler och Lars Jederlund förstås inte föreningens kamp för neutralitet och alliansfrihet. Den traditionen städades ut under de två EU-vännernas tid i ledningen. Den svenska krigsmakten ställs som bäst om för medverkan i USA:s och de europeiska stormakternas militära operationer runtom i världen. Av alliansfriheten återstår bara skalet. FN-stadga och nationell självbestämmanderätt mönstras ut ur de officiella doktrinerna. Värnpliktiga ersätts av yrkessoldater skyldiga att delta i kommande angreppskrig, och enligt förslag från Försvarsberedningen ska regeringen få vidsträckta befogenheter att utan riksdagsbeslut sända svensk trupp utomlands. Men Adler och Jederlund tycker inte att det är tid att mobilisera massorna. De välkomnar tvärtom den europeiska "säkerhetsgemenskapen". Denna gemenskap är, som Farshid Ardabili-Farsi från Fredsföreningen i Nässjö uttryckte det i mitt reportage, en hyenornas gemenskap. Det samarbete och den "handel på lika villkor" som stormakterna utvecklar drar krig och ofärd över länder och folk. För ett par årtionden sedan fanns insikter om detta i Svenska Freds ledning. Nu har man definierat sig ur antiimperialismen. Jag beklagar att Mats Adler och Lars Jederlund inte finner mig värdig att granska deras folkrörelsarbete. Jederlund har högt ställda krav på området. Hösten 1994 deltog han och tusentals andra avlönade funktionärer i kampen för svenskt EU-medlemskap. De hade utrikesdepartementets hela informationsapparat, de flesta politiska partier, nio av tio dagstidningar, så gott som alla fackliga ledningar, SAF, Industriförbundet, LRF och uppåt 1.000 miljoner kronor från näringslivet i ryggen. Det gav 52 procent av rösterna. Själv deltog jag i en kampanj som vilade på frivilligt arbete i lokalgrupper runtom i landet. Vi hade omkring 50 miljoner kronor till flygblad, tidningar och central samordning. Det gav knappt 47 procent av rösterna. Jag föredrar nog ändå en sådan ökenvandring framför att övervintra i det sällskap som Adler och Jederlund legitimerat sig för. Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 9/2001 TILLBAKA TILL ARTIKELFÖRTECKNINGEN |
|
 |
|
|
|
|
|
© Mikael Nyberg 2001-08-24
|
|
|