|
          |
|
|
STRUNT ÄR STRUNT Michael Hardt och Antonio Negris postmoderna marxism gör nu succé bland autonoma militanter och stadgad vänster här i landet. Men bokförlaget Vertigo tvingas skjuta upp den svenska utgåvan av deras Empire efter trassel med översättningen. Det förvånar mig inte. Det kan inte vara lätt att göra denna textmassa begriplig på något språk. Översättarna har, förstår jag, inte ens lyckats komma till klarhet om vad nyckelbegreppet "multitude" kan tänkas stå för. Det är inte i första hand deras fel. Så snart Hardt och Negri lämnar begreppsgymnastiken för det konkreta blir det tydligt hur fördomsfull deras uppfattning av världen är. De tar, som många andra ideologer, för givet att vi lever i ett postindustriellt samhälle där de löpande banden och andra verktyg för disciplinering av arbetskraften ersatts av något slags virtuell nätverkskontroll över ett myller av autonomt skapande individer. I själva verket har kapitalet på senare år förstärkt sin diktatur över det levande arbetet. De löpande banden löper snabbare än förr, och med leveranser just-in-time och planerad underbemanning sträcks linens disciplin ut över nya delar av ekonomin. Även tjänsteproduktionen industrialiseras. I bilden av de nya "lingvistiska, kommunikativa och affektiva nätverken" romantiserar Hardt och Negri en serviceindustri där miljoner lönearbetare överexploateras på call centers, stormarknader och vårdinrättningar. Men det som framför allt tilltalar Hardt och Negris beundrarskara är, gissar jag, deras filosoferande kring den nationella suveräniteten. Också här definierar sig de två radikalerna runt i gällande mytologi. Globaliseringen sägs ha gjort slut på nationalstatens välde, löst upp gränserna och skapat en värld där klyftan mellan första och tredje världen, mellan centrum och periferi, övervunnits. Drivande i utvecklingen, får vi veta, är folkvandringar över gränserna av en omfattning som får 1800- och 1900-talens utvandringar att framstå som "pyttehändelser" i jämförelse. Nomaden har upplöst periferin och "befriat tredje världen". Men migrationen var mer gränslös vid förra sekelskiftet än idag. Hardt och Negri förbiser det mest anslående i de pågående folkförflyttningarna: deras enkelriktning, från kapitalismens periferi till dess centrum. Utvandringen är inte någon befrielse av tredje världen. Den är tvärtom ett utslag av dess utsatthet, och den påskyndar på många håll ett socialt sönderfall. På samma sätt är det med de transnationella företagen, den andra drivande kraften i Hardt och Negris gränslösa värld. Dessa bolag har inte på något sätt utjämnat skillnaderna mellan centrum och periferi. 82 procent av investeringarna i utlandet och 91 av de 100 största företagen i världen kommer från USA, EU eller Japan. Samma länders företag monopoliserar kunskapsproduktionen. Av alla ansökningar om internationella patent 1997 stod USA, Tyskland, Japan, Storbritannien och Frankrike ensamma för 77 procent. Många länder i världsmarknadens utkanter har på senare år krackelerat i skuldkriser, krig och inre slitningar, men någon allmän försvagning av nationalstaten pågår inte. I kapitalismens centrum ser vi tvärtom den största koncentration av statsmakt som världen hittills skådat. Nästa år kommer USA ensamt att svara för 40 procent av de militära utgifterna i världen, lika mycket som kostnaderna för de 14 nästföljande krigsmakterna tillsammans. För Hardt och Negri är detta våldsmaskineri emellertid inte ett instrument för stormaktspolitik. De föreställer sig att Vietnamkriget var en slutpunkt för sådana förlöpningar. Numera, förklarar de, är USA underställt ett överstatligt nätverk av balanserande makter och motmakter, format efter mönster från USA:s författning. Motvilligt ställer ledarna i Washington sin globala polismakt till förfogande när nätverket - reglerat av institutioner som Världsbanken, IMF och WTO - fordrar det. Den moderna statens "disciplinära modaliteter" sjunker undan. Den globala makten är numera "immanent", en förändring invånarna i Irak säkert noterat med tacksamhet. Hardt och Negri skriver i en tradition där imperialismen, all collateral damage till trots, är en gåva till mänskligheten, medan de förtryckta nationernas självständighetssträvanden döms ut som reaktionära försvar av förlegade samhällsförhållanden. Jag tror att det förklarar det välvilliga intresse deras säregna kommunism väcker i New York Times och på annat respektabelt håll. Mikael Nyberg, LO-tidningen 6 december 2002 TILLBAKA TILL ARTIKELFÖRTECKNINGEN |
|
 |
|
|
|
|
|
© Mikael Nyberg 2002-12-06
|
|
|