|
          |
|
|
DE SLUTNA SÄLLSKAPENS MÄN New York, vintern 1982. 1.200 av USAs ledande affärsmän är samlade på Waldorf Astoria för den årliga middagen vid The Harvard Business School Club. Huvudtalare är en europé, Volvos chef Pehr G Gyllenhammar: - Vi behöver bildligt talat en ny Marshallplan, förklarar han. Företagarna måste rycka Europa ur dess ekonomiska och politiska förlamning. Industrin ska skjuta trångsynt nationell politik åt sidan och utveckla nya strategier för tillväxt i Europa. Så inleder förvaltarna av Västeuropas största kapital en mångårig operation för att frigöra statsmakterna ur de nationella demokratierna och omvandla samhället i nyliberal riktning. Gyllenhammars utspel intresserade Etienne Davignon, vice ordförande i EG-kommissionen och en av Hollands ledande kapitalister. De talades vid och kom överens om att organisera sina kollegor för den förestående omvälvningen. 1983 bildades Roundtable of European Industrialist, ett slutet sällskap för Västeuropas främsta företagsledare. Wisse Dekker från Philips, som några år senare avlöste Gyllenhammar som ordförande för gruppen, förklarade att föga var att vänta av de folkvalda organen när det gällde att riva ner hinder för handel och affärer i Europa: - Om vi väntar på att våra regeringar ska göra något får vi vänta länge. Man kan inte låta sig bindas upp helt och hållet av politiken. Industrin måste ta initiativet. Det finns ingen annan väg. European Round Table of Industrialists, som sällskapet nu kallar sig, blev genast det mest inflytelserika av EU:s alla dolda maktorgan. Direktörerna vid det runda bordet samverkar med kommissionen i Bryssel och ligger bakom en rad av de vägval som gjorts i Europa de senaste åren. Såväl den inre marknaden som Öresundsbron och avregleringen av arbetslivet ingick i de planer som gruppen drog upp vid sina första möten. European Round Table är ett typiskt fenomen i det borgerliga samhället. Slutna sällskap för framstående kapitalägare förekommer över hela världen. Ofta inkluderar de ledande politiker, fackföreningsmän och akademiker. De västeuropeiska företagsledarna inspirerades av det Business Roundtable som bildades i USA på sjuttiotalet för att riva upp fackföreningarnas positioner och avveckla välfärdsstaten. I Nya Zeeland var en liknande Roundtable-grupp drivande i den nyliberala omvälvningen. I Argentina har krisprogram dragits upp av ett slutet sällskap av direktörer kallat Grupp 8, och i Mexiko försåg 34 sammansvurna kapitalister president Salinas med finansiella medel och höll regelbundna möten med hans ministrar. En del av sammanslutningarna verkar öppet, andra i det fördolda. World Economic Forum i Davos bevakas av världspressen, men Bilderberggruppens möten är hemliga. Det dröjde flera år innan organisationen överhuvudtaget blev offentligt omnämnd. Frimurarlogen P2 utvecklades efter kriget till en stat i staten i Italien. Den hade nära tusen medlemmar - bland dem ledande affärsmän, generaler och ministrar - och organiserade säkerhetspoliser, fascister och maffiamän i hemliga operationer mot vänstern. Nätverket avslöjades först när skattemyndigheten gjorde en razzia mot stormästaren Licio Gellis kontor 1981. Sammankomsterna i Trilateralen eller i World Business Council for Sustainable Development har en affärsmässig prägel, men i sällskap som Malteserorden, Opus Dei och det sydafrikanska Broederbond följer de invigda säregna ritualer. Initiationsriterna, mystiken och de strikta hierarkierna anknyter till de hackordningar som är vanliga bland eleverna på de exklusiva privatskolorna. I en del fall är kotterierna rena fortsättningar av ungdomsårens övningar. Förre presidenten George Bush och flera andra ledande politiker i USA har tillhört den utvalda skara som på Yaleuniversitet samlats i Dödskalleklubbens grotta. Genom personliga förbindelser är de olika sällskapen sammanflätade i ett nätverk som sträcker sig över Atlanten och i utlöpare når Asien och andra världsdelar. Pehr G Gyllenhammar var under sin tid på Volvo en av de mest aktiva i denna bourgeoisiens informella international. Redan i början av sjuttiotalet, när protesterna mot USAs krig i Vietnam var som starkast i Sverige, blev han utsedd av David Rockefeller till ledamot av den internationella rådgivande kommittén vid Chase Manhattan Bank i New York. Där fanns flera av Nordamerikas och några av Europas främsta företagsledare. Gyllenhammar blev också vice ordförande för Aspeninstitutet, en av USAs mest exklusiva diskussionsklubbar. Där lärde han känna Henry Kissinger, en av bröderna Rockefellers akademiska skyddslingar och före detta utrikesminister och utrikespolitisk rådgivare. När Kissinger öppnade en privat konsultfirma för storföretag 1982 invaldes Gyllenhammar i styrelsen. Där satt även oljekapitalisten Robert O Anderson, som med sin förmögenhet bar upp Aspeninstitutet, Brent Scowcroft, som senare blev säkerhetspolitisk rådgivare till president Bush, och Lord Carrington från Storbritannien, som tidigare varit försvars- och utrikesminister och senare blev generalsekreterare för Nato, medlare i Bosnien och ordförande för Bilderberggruppen. Från Aspeninstitutet och Gyllenhammars kontaktnät löper trådar vidare till de nyliberala attackerna mot den svenska välfärdsstaten. Volvochefen var länge känd som en vän av den svenska modellen men samarbetade samtidigt med Patrik Engellau, den mest energiske av SAFs alla kampanjmakare. Engellaus konsultfirma AB Samhällsrådet blev nordiskt kontor för Aspeninstitutet och drev på dess uppdrag projekt för en avreglering av det svenska arbetslivet. Det är lätt att förvillas av dessa dolda förbindelser. Samhället tycks vara styrt av en hemlig hierarki av mäktiga individer. I new age-sekter inom den ekologiska rörelsen, bland kristna högermilitanter i USA och hos Europas nyfascister cirkulerar listor över medlemmarna i de slutna sällskapen. Det hela sägs vara en allsmäktig sammansvärjning i syfte att upprätta en världsregering ledd av judar, kommunister, frimurare och varelser från främmande planeter - var och en för sig eller i samverkan. Även förnuftigt folk, som aldrig skulle falla för sådana fantasier, kan gripas av känslan att något gått snett på grund av ränker i maktens kulisser. Massmediernas återkommande skandaliseringar av enskilda politiker och direktörer ger näring åt konspirationsföreställningarna. Välfärdsstatens sönderfall tycks bero på att ett antal ansvariga makthavare av penningbegär, dumhet eller allmän omoral sammansvurit sig mot den tysta majoriteten. Konspirationerna och de individuella inflytelserna har sin betydelse, men det är inte personlig makt som bestämmer samhällets utveckling. Individerna är på det hela taget utbytbara. När Gyllenhammar tvingades bort från Volvo förlorade han också det mesta av sitt politiska inflytande i Sverige och de flesta av sina positioner i den transatlantiska kapitalismens organisatoriska nätverk. Utvecklingen har för den skull inte skiftat spår. Där Gyllenhammar satt sitter nu andra individer och driver på avvecklingen av de välfärdsstatliga institutionerna. Det som styr är intresset. De hemliga sammanslutningarna och de exklusiva direktörsklubbarna är sällskap där samhällets överhet, och fraktioner inom denna överhet, samlas för att tydliggöra sina intressen och forma dem till politiska strategier. Deltagarna grälar och argumenterar för att i flödet av idéer sålla fram de tankar som bäst tjänar deras klassintressen. Det är inte märkligare än de politiska debatterna i fikarummen på fabrikerna och sjukhusen. Skillnaden är att de slutna sällskapens män och kvinnor har lättare att marknadsföra sina idéer. Deras föreställningar tränger genom massmedia ända in i diskussionerna i fikarummen, medan de tankar som väcks därnere för det mesta filtreras bort innan de når offentligheten. Kapitalägarna kan inte personligen delta i alla de miljarder meningsutbyten som formar det allmänna medvetandet. De verkar indirekt genom sin kontroll över offentlighetens infrastruktur. De äger de största tidningarna, bokförlagen och radio- och TV-kanalerna, de bär i många länder upp de ledande politiska partierna och de styr de mest inflytelserika forskningsorganen. Den spontana idéutvecklingen fångas därför i en kontrollerad urvalsprocess, där de tankar som får genomslag i allmänhet är till nytta för de största kapitalen. De slutna sällskapen är knutpunkter i denna infrastruktur. I exklusiva diskussionsklubbar som Bilderberggruppen, Trilateralen och Aspeninstitutet ingår förutom industriledare och bankirer också chefredaktörer, politiker och akademiker. De samförstånd som utvecklas i konferenslokalernas avskildhet blir därför lätt till axiom i den offentliga debatten. I USA är det politiska livet sedan länge behärskat av privata stiftelser och think tanks. Bara i Washington hade de privata forskningsinstituten i början av åttiotalet över 80.000 anställda, och genom stiftelser och PR-byråer bearbetar storföretagen systematiskt den allmänna opinionen i olika samhällsfrågor. Ett otal av de politiker som format landets utrikespolitik har börjat sin bana i Council on Foreign Relations, en tanketrust som genom åren letts av John J McCloy, David Rockefeller och andra företrädare för östkustkapitalen. Andra politiker har varit verksamma inom Ford Foundation eller Trilateralen. För att bli president i USA gäller det att ha försänkningar i något av de kotterier som kontrolleras av de starkaste kapitalgrupperingarna. Under det kalla kriget utsträcktes nätverken kring storbankerna och industrikonglomeraten på USAs östkust till Västeuropa. I Bilderberggruppen sökte kapitalägare och politiker på båda sidor om Atlanten att samordna sig, och via Ford Foundation och andra privata stiftelser pumpades miljontals dollar in i Europarörelsen och i antikommunistiska kampanjer och kulturella aktiviteter. I de slutna sällskapen togs också initiativ till en del av det olagliga inrikesspionage och de hemliga halvmilitära operationer som på senare år avslöjats i flera västeuropeiska länder. Vid ett möte i Frankrike i mars 1955 diskuterade Bilderberggruppen hur det kommunistiska inflytandet i Europa skulle motverkas. Deltagare från USA redogjorde för hur man i hemlandet med polisiära metoder jagat fiender till författningen. I protokollet från mötet uttrycktes en förhoppning om att fackföreningarna skulle bli "aktivare i sin kamp mot kommunistisk infiltration och propaganda". Man var överens om att fackliga ledare "skulle bjudas in av framstående personer för att diskutera frågan". Två år senare inledde IB i Sverige sin systematiska kartläggning av kommunister och misstänkta kommunister på arbetsplatserna. På sjuttiotalet mobiliserades de exklusiva nätverken för att möta utmaningarna från tredje världen och de inhemska folkliga rörelserna. Det går att följa hur företrädare för de nordamerikanska, europeiska och japanska monopolkapitalen i den nybildade Trilateralen, i Aspeninstitutet och i andra organ samlar sig först till en organiserad defensiv, sedan till motoffensiv. Kampen om tänkandet, om det allmänna medvetandet, var central. Den organiserade borgerligheten stöttade inte bara Chicagoskolans nyliberala ekonomer. Den främjade en bred uppgörelse med hela det ideologiska system som stadgat efterkrigstidens klasskompromisser och välfärdsbyggen. Vid mitten av sjuttiotalet diskuterades i Trilateralen bland annat hur en omåttlig tillto till rationaliteten hade underminerat samhällsauktoriteten och skapat ett "demokratiskt överskott". Vänstern hade avslöjat efterkrigstidens tilltro till teknik och vetenskap som ett förnuft i kapitalets tjänst. Nu förvandlades denna kritik till en uppgörelse med förnuftet som sådant. Den sociala ingenjörskonsten, som nyss varit borgerlighetens svar på marxismen, var plötsligt upphovet till allt ont i samhället. Forskare, författare och politiker gjorde karriär på uppgörelser med det tänkande som varit överideologi i den kapitalistiska välfärdsstaten. Kapitalägarna dikterade inte debattörernas artiklar eller politikernas program, men genom sin kontroll över offentlighetens infrastruktur kunde de urskilja och mångfaldiga tankar som tjänade det egna intresset. Processen var stundtals helt medveten. Patrik Engellau förklarade i en rapport för Aspeninstitutet att den ekologiska ideologin borde uppmuntras, eftersom den skulle göra det lättare att få den växande skaran arbetslösa att anpassa sig till en knaper tillvaro i samhällets utkanter.
Under Gyllenhammars ledning engagerade FA-rådet, SAFs institut för företagslednings- och arbetslivsfrågor, forskare i ett projekt för studier av välfärdsstatens värderingar. Sedan början av sjuttiotalet "gnisslade det alltmer högljutt i den svenska modellens maskineri", hette det i verksamhetsberättelsen för 1981-86. Politisk radikalism, vilda strejker och växande strukturproblem hade tvingat näringslivets organisationer att tydligare argumentera för marknadshushållning och fri företagsamhet. "Det långsiktiga arbetet på att påverka attityder bar frukt mot slutet av decenniet", och företagarna hade åter börjat ställa offensiva krav på politikerna. Det var nu nödvändigt att fortlöpande studera det svenska samhället "i ett framtidsperspektiv". Lorentz Lyttkens och andra forskare avlönades för att bland annat uppmärksamma "en långsam underminering av den vetenskapstro som varit ett fundament för den sociala ingenjörskonsten". Företagsamheten framhölls som "ett unikt andningshål genom standardiseringens och den politiska rationalismens istäcke".
En internationell referensgrupp var knuten till rådet. I den ingick professor Michel Crozier, en av de intellektuella som i Trilateralen tio år tidigare efterlyst nya sociala värderingar att återupprätta samhällets styrbarhet med. De slutna sällskapen är inte en ny företeelse. I depressionen på trettiotalet bildade cheferna för de fem största exportföretagen i Sverige Direktörsklubben, en informell sammanslutning som kom att utgöra ett centrum för motståndet mot planhushållningsidéerna efter kriget. Sällskapet upplöstes när den svenska modellen gick in i sin storhetstid och samförståndet mellan storföretagens direktörer och de fackliga och politiska ledarna manifesterades i korporativa institutioner, men på senare år har ett omfattande nätverk av diskussionsklubbar och påtryckarorganisationer växt fram kring SAF, Industriförbundet och storföretagen. Den borgerliga salongen har återuppstått, skrev Dagens Industri i ett reportage 1988 och berättade om Stockholmsklubben, OTOM-klubben och andra sällskap där man kunde se författaren Lars Gustafsson eller löneminister Bengt K Å Johansson i samspråk med företagsledare som Trelleborgs Rune Andersson och bröderna Jens och Ulf Spendrup. I Tisdagskollegiet, sponsrat av Proventus, samlas fortfarande verkställande direktörer, politiker och intellektuella den första tisdagen varje månad för att äta buffé och diskutera politik. Det var i denna krets Patrik Engellau drog igång kampanjen Den Nya Välfärden med Ian Wachtmeister som en av de drivande krafterna. 1994 invaldes den socialdemokratiske Ja till Europa-ordföranden och tidigare vice statsministern Odd Engström i ledningen för arbetet, men han avgick sedan Kommunalarbetaren och Nej till EU uppmärksammat saken. Odd Engström personifierade en utveckling som gått långt i USA men också blivit alltmer påtaglig i Sverige och Europa: sammanflätningen av statsapparaten, den offentliga infrastrukturen och storföretagens byråkratier. Liksom i USA går nu framstående politiker och statliga ämbetsmän ut och in i industrikoncernernas, bankernas och medieföretagens ledningar. Annika Åhnberg, före detta jordbruksminister, numera direktör på Alfa Laval, är bara det senaste svenska exemplet. Kjell-Olof Feldt blev rådgivare till Volvo-ledningen och lobbyist för bilindustrin och spritbraschen efter finansministerjobbet. Bengt Dennis och Anne Wibble, som använde sina offentliga positioner till att stötta familjen Wallenberg genom bankkrisen i början av nittiotalet, fick sedan välavlönade poster på S-E-banken. Där hamnade också Klas Eklund, en annan av arkitekterna bakom den nyliberala omställning av landet som ledde till kraschen 1992. Inför folkomröstningen om EU 1994 formaliserades de informella förbindelserna i Rådet för Europafrågor, ett sekret utskott till statsapparaten som Ingvar Carlsson bildade efter framstötar från Industriförbundet. I detta organ fick Pehr G Gyllenhammar, Peter Wallenberg och andra företrädare för de största kapitalen insyn i de pågående förhandlingarna med kommissionen i Bryssel. I rådet kunde de också i fullkomlig sekretess diskutera linjen i EU-frågan med statsministern, de mest inflytelserika statsråden och företrädare för LO och andra intressegrupper. Diskussionerna gällde bland annat hur det folkliga motståndet skulle övervinnas. SAF fick ansvar för propagandan på skolor och företag. Slitningar och konflikter förekommer naturligtvis fortfarande. Näringslivsrådet, ett slags uppföljare till Rådet för Europafrågor, uppplöstes sedan direktörerna i sällskapet gått ut i öppen polemik mot socialdemokraternas ekonomiska politik. I Tyskland ledde liknande svårigheter till finansminister Lafontaines avgång, men på andra håll i Europa går samarbetet smidigare. Det nya Labour i Storbritannien kom till makten i en valkampanj som kännetecknades av ett ohöljt kurtiserande av ledande kapitalgrupperingar. Valdeltagandet blev det lägsta sedan 1935, men Tony Blair hade med politiska löften köpt sig stöd från Rupert Murdochs medieimperium och flera av hans närmaste medarbetare var väl sedda i de exklusiva diskussionsklubbarna. Till minister för Europafrågor i sin regering utsåg Blair före detta styrelseordföranden för British Petroleum, David Simon. Ämbetsmännen i Bryssel känner Simon sedan förut. Han var i flera år medlem av European Round Table of Industrialists. Där lanserade han begreppet "benchmarking", vilket innebar att EU:s medlemsstater skulle sporra sig till nya avregleringar genom att jämföra sig med nyliberala föregångsländer. Processen borde övervakas av ett konkurrensråd med företrädare för näringslivet, fackföreningarna och den ekonomiska sakkunskapen, förklarade David Simon och hans Round Table-kollegor i en rapport 1993. Strax var det efterfrågade konkurrensrådet bildat i Bryssel. David Simon blev en av ledamöterna. Gruppen kom genast till slutsatsen att ett system för benchmarking borde inrättas i EU, och vid en gemensam konferens mellan European Round Table och EU-kommissionen hösten 1996 utvecklades idén. David Simon fångade intresset hos tjänstemännen vid kommissionen med en "elektrifierande" presentation av det nya framgångsreceptet, rapporterade Financial Times. Två månader senare var benchmarking inskrivet i resolutionen från ministerrådets möte i Dublin. I en handledning förklarar European Round Table att den nya metodiken kan hjälpa politikerna att "rättfärdiga ofrånkomliga svåra val genom att stärka deras beslutsamhet". Många förändringar kan bli smärtsamma för medborgarna, men med anslående symbolik går det lättare att mobilisera opinionen. Konvergenskraven för inträde i EMU är ett exempel. Det är inte alls så att de utgör "någon precis beräkning av vad som behövs för att få valutaunionen att fungera", förklarar Round Table-direktörerna. Siffrornas betydelse ligger i att de "satt en enorm press på varje land i EU... att få sina finanser i bättre ordning". Exemplet David Simon och hans nya framgångsrecept är inte unikt. EU är med sin egenmäktiga byråkrati och sin hemliga diplomati ordnat för de slutna sällskapens män. De nya ord och tankar som dyker upp på våra tidningarnas ledarsidor och i politikernas anföranden går i allmänhet att spåra via Bryssel till den offentliga infrastruktur där de största kapitalen härskar. Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 9/99 DIREKTÖRSKLUBBARNA - EN FÖRTECKNING TILLBAKA TILL ARTIKELFÖRTECKNINGEN |
|
 |
|
|
|
|
|
© Mikael Nyberg 2001-03-19
|
|
|