|
          |
|
|
DIREKTÖRSKLUBBARNA Association for the Monetary Union of Europe (AMUE) AMEU är storföretagens intresseförening för EMU-projektet. När förhandlingarna om Maastrichfördraget gick in i slutskedet och politikerna tvekade, tryckte AMUE framgångsrikt på för en strikt EMU-tidtabell. Generalsekreteraren Bertrand de Maigret förklarar att organisationen har ett välutvecklat formellt och informellt samarbete med kommissionen i Bryssel. AMUE bildades 1987 av fem av medlemsföretagen i European Round Table (ERT) och leds av Etienne Davignon, en av initiativtagarna till Round Table-gruppen och tidigare EG-kommissionär. De flesta anslutna företagen är industrikoncerner men till skillnad från ERT organiserar AMUE också banker, handelskammare och företagarorganisationer. Volvo, S-E-banken och Industriförbundet är anslutna. Jacob Wallenberg sitter i styrelsen. Aspen Institute for Humanistic Studies Aspeninstitutet bildades i USA 1950 som ett led i det kalla kriget. Organisationen är ett forum för diskussioner mellan företagsledare, politiker och akademiker från USA, Europa och andra världsdelar. Institutet uppmärksammade tidigt miljöfrågan och spelade en viktig roll i förberedelserna av FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Filialer finns i Tyskland och Italien. Aspeninstitutet i Berlin deltog aktivt, tillsammans med Trilateralen och andra exklusiva diskussionsklubbar, i spelet före omvälvningarna i Östeuropa 1989. Det politiska skiftet föregicks av en period av tätnande kontakter mellan översta samhällsskikten i öst och väst. Aspeninstitutets konferenser i Berlin var ett forum för dessa möten. Sommaren 1990 tilldelades Margaret Thatcher Aspeninstitutets pris till framstående statsmän. På konferensanläggningen i Aspen, Colorado, träffade hon USAs president George Bush och övertalade honom att gå till krig mot Irak. Institutet finansierades i många år av ett av USAs största oljebolag, Atlantic Richfield Company, och dess ägare Robert O Anderson. Henry Kissinger, Robert McNamara och andra före detta ministrar har suttit i ledningen jämte ledare för en rad av USA:s största företag. Volvochefen Pehr G Gyllenhammar var i några år vice ordförande för institutet. Hans medarbetare Bo Ekman, senare chef för Sifo, var också med i kretsen, liksom SAF-konsulten Patrik Engellau. Sifos dåvarande chef, Hans Zetterberg, senare chefredaktör för Svenska Dagbladet och moderat chefsideolog, engagerades i ett forskningsprojekt om arbetslivet. Engellau ansvarade i samarbete med bland andra Göran Rosenberg för efterarbetet i Sverige. Det gällde att främja den informella sektorn, gråzonen av arbeten mellan reguljära anställningar och svartjobb, för att på så sätt underlätta nedskärningen av den offentliga sektorn och underlätta anpassningen till högre arbetslöshet. Bilderberggruppen De sista dagarna i maj 1954 välkomnade prins Bernhard av Nederländerna, monarken som inledde sin bana hos IG Farben och nazisterna, ett sjuttiotal ledande direktörer, bankirer och politiker till Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Holland. Gästerna kom från båda sidorna av Atlanten. Två av dem var svenskar, SAF-direktören Martin Waldenström och Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, och bland politikerna fanns flera framstående socialdemokrater. Unilever och CIA finansierade tillställningen. Syftet med mötet var att reda ut aktuella slitningar i den transatlantiska alliansen. Deltagarna beslöt att träffas igen, och så var Bilderberggruppen bildad. Mötena brukar ha omkring 115 deltagare. Den amerikanske oljedirektören och diplomaten George McGhee skriver i sina memoarer att Romfördraget, som lade grunden till EU, tog form vid Bilderbergmötena. Gruppen befattar sig inte med detaljer. Det handlar om att fritt från störande opinioner och officiella politiska positioner dra de stora linjerna. I ett protokoll från 1955 förklarades: "I ljuset av det samförstånd som kommit till uttryck vid diskussionerna, bör deltagarna i denna konferens kunna förmedla dessa uppfattningar till den allmänna opinionen inom sina egna inflytelsesfärer, utan att avslöja källan." På deltagarlistorna är det tätt med namn ur världspolitiken: Bill Clinton, Jacques Santer, Lionel Jospin, Gordon Brown, Richard Holbrooke, Lord Carrington, Manfred Wörner, James Wolfensohn och andra. Här finns också industriledare och finansmän som George Soros, Fritz Gerber och Hilmar Kopper, publicister som Katherine Graham och Christoph Bertram och naturligtvis de allestädes närvarande David Rockefeller, Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski. ABB:s och Investors Percy Barnevik tillhör ledningen för gruppen. Mona Sahlin och ekonomerna Lars Jonung och Anders Åslund är några av de svenskar som varit inbjudna till sammankomsterna på senare år. Business Roundtable På sjuttiotalet organiserade sig Exxon, General Motors och andra storföretag i en antiinflationskampanj riktad mot fackföreningarna framför allt inom byggnadsindustrin. Ur detta arbete växte Business Roundtable, som idag samlar ledarna för ett par hundra av USA:s största företag. Organisationen har gått i spetsen för en ideologisk kampanj omfattande hundratals miljoner dollar riktad mot sociala inrättningar, progressiva inkomstskatter och andra utslag av välfärdsstaten. Kritik har också riktats mot massmedia för dess påstått förvanskade rapporter om Vietnamkriget och andra konflikter. Mycket av detta påminner om traditionell höger i USA, men till skillnad från de konservativa isolationisterna driver Business Roundtable på för att statsmakten ska ingripa internationellt till försvar för storföretagens intressen. Centre for European Policy Studies (CEPS) Forskningsinstitut stöttat av EU-kommissionen och storföretag och regeringar. CEPS bildades 1983 och har bland annat påverkat kommissionens EMU-planer och dess försök att reformera jordbrukspolitiken. Före Sveriges inträde i unionen var den socialdemokratiske Ja-generalen Odd Engström och Europaministern Ulf Dinkelspiel svenska representanter i organisationen. Council on Foreign Relations (CFR) CFR startades 1921 i USA för att främja en aktiv utrikespolitik. De stora företagen och bankerna på östkusten hade lyckats dra med landet i första världskriget. Nu oroade de sig över senatens beslut att säga nej till Nationernas Förbund och andra tecken på vad som senare skulle kallas en isolationistisk politik. CFR:s roll i USA:s utrikespolitik är svår att överskatta. Här drogs riktlinjerna upp för USA:s expansion över världen efter andra världskriget. Här har många amerikanska politiker tagit sina första steg i de inre cirklarna, och här har forskare, chefredaktörer och fackföreningsledare enrollerats i Wall Streets internationella kampanjer. David Rockefeller och hans förtrogna har i många år dominerat organisationen. John J McCloy, som var ordförande från 1953 till 1970, var också styrelseordförande för Rockefellers Chase Manhattan Bank under femtiotalet. Under Vietnamkriget skakades CFR liksom hela östkustetablissemanget av inre motsättningar. Organisationen har sedan dess tappat något av sin särställning. CFR ger ut Foreign Affairs, USA:s ledande tidskrift för utrikespolitisk debatt. European Round Table of Industrialists (ERT) - "Volksheim Schweden" tror jag personligen är emot den mänskliga naturen. Så sammanfattade chefen för Nestlé sin syn på den svenska folkhemstanken i en intervju i Dagens Nyheter 1984. Helmut Maucher är idag ordförande för European Round Table of Industrialists, en direktörsklubb vars 45 medlemmar leder företag med en sammanlagd omsättning på nära 5.000 miljarder kronor. ERT är, som Pehr G Gyllenhammar framhöll vid bildandet 1983, ingen vanlig lobbyorganisation. Gruppen har såväl enskilda regeringars som EU-byråkratins öra. ERT tog initiativet till EG:s inre marknad och arbetade tillsammans med kommissionen för att förverkliga den. Roundtabledirektörerna driver också på valutaunionen och EU:s program för investeringar i nya motorvägar och andra transportleder. I kampanjen inför folkomröstningen om EU i Sverige 1994 hänvisade ledande socialdemokrater på ja-sidan ofta till förre kommissionsordföranden Jacques Delors vitbok om tillväxt och sysselsättning. Dokumentet sades visa att EU skulle bli en motvikt mot de globaliserade kapitalen. I själva verket utformades vitboken i samarbete med storföretagsledarna i ERT. Redan 1986 formulerade ERT en plan för omvandling av arbetslivet. Minimilöner och centrala löneavtal skulle bort, löneskillnaderna öka och ungdomslönerna sänkas. Arbetstiderna skulle vidare göras flexibla och företagen få möjlighet "att erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt". Allt detta är nu på den politiska dagordningen. ERT föregrep också pigdebatten med sin tanke att staten med direkta skattelättander skulle uppmuntra arbetslösa att söka sig till "icke-traditionella delar av arbetsmarknaden". Gyllenhammar var ordförande i ERT den första tiden. Percy Barnevik och Lars Ramqvist har på senare tid företrätt svenska kapitalintressen i organisationen. Frimurarna En av gästerna när Ronald Reagan tillträdde som president 1981 var en för allmänheten okänd italienare vid namn Licio Gelli. Gelli var stormästare för frimurarlogen P2 med säte i Italien. Efter en skatterazzia i hans hem uppdagades senare hur denna loge utgjorde en parallell, hemlig statsstruktur. På medlemslistan som hittats i Gellis kassaskåp fanns 962 namn, varav två statsråd, tre dussin parlamentsledamöter, ett trettiotal högt uppsatta befälhavare i de väpnade styrkorna, underrättelsetjänsten och den hemliga polisen, många ämbetsmän på högsta nivå och ledande affärsmän och bankirer. Det hemliga nätverket hade också förgreningar till Vatikanen, Latinamerika, Frankrike, Portugal, Schweiz och USA. En av medlemmarna var chefen för Banco Ambrosiano, Roberto Calvi, som 1982 hittades hängande under en bro i London. P2-logen förenade företagsledare och delar av statsapparaten med maffian och fascistiska grupperingar i korrupta affärer, kupplaner och hemliga halvmilitära operationer. Det finns uppgifter om att P2-medlemmar inom kontraspionaget med CIA:s goda minne uppmuntrade terrorism med vänsterförtecken.
Efter Banco Ambosiano-skandalen flydde Gelli landet. Han utlämnades från Schweiz 1987 och dömdes till 12 års fängelse för bedrägerier men flydde på nytt i maj 1998. I samband med att han infångades i höstas påträffades 150 guldtackor värda nästan två miljoner dollar gömda i blomkrukor i hans villa i Toscana. Frimureriet, som i allmänhet är betydligt harmlösare, har i sin moderna form rötter tillbaka till 1700-talet och var stundtals betydelsefullt i de borgerliga revolutionerna. Det finns ett starkt nätverk av frimurare i EU-organen. P2 har enligt obekräftade uppgifter ombildats till en P3-loge. Group of 30 Ett samarbetsorgan för världens ledande bankirer. Ordförande: Paul Volcker, som varit chef för USA:s centralbank och dessutom tillhör ledartrion i Trilateralen. 1993 försäkrade Group of 30 att den explosiva utvecklingen av nya finansiella spekulationsinstrument inte skulle bli något besvär för världsekonomin. Heritage Foundation "Heritage Foundation strävar efter att tränga tillbaka den liberala välfärdsstaten och bygga ett Amerika där friheten, möjligheterna och det civila samhället blomstrar." Med den programförklaringen bildades Heritage Foundation 1973. Stiftelsen är den nordamerikanska nyhögerns viktigaste organisation. 100 av USA:s 500 största börsföretag har skänkt bidrag till verksamheten. I styrelsen sitter Richard Mellon Scaife som har en personlig förmögenhet på över 150 miljoner dollar och med årliga anslag på över tio miljoner dollar till olika forskningsprojekt och kampanjer starkt bidragit till nyhögerns genomslag i USA. Chefen för stiftelsen förklarade 1985 principerna för arbetet: Milton Friedman och andra intellektuella behövs för att formulera argument för privatiseringar, skattesänkningar och avregleringar, men idéerna måste också marknadsföras. Då räcker det inte att vid de politiska valen försöka vinna stöd för högerns kandidater. Storföretagen måste finansiera en kontinuerlig bearbetning av den allmänna opinionens "trädtoppar" och "gräsrötter". Det är stiftelsens specialitet. Ett dussintal medarbetare från Heritage Foundation fick höga poster i Reagan-administrationen. Stuart Butler, som utformade valprogrammen, rekommenderade inte bara ett tillbakarullande av offentliga trygghetssystem. Han förklarade också att presidenten måste uppmärksamma hoten från subversiva krafter. Att vara oliktänkande är "oamerikanskt", slog han fast: "Det är självklart att individuella friheter kommer i andra hand när den nationella säkerheten och den inre sociala ordningen står på spel." Heritage Foundation har förbindelser med en rad andra nyliberala och konservativa organisationer runtom i världen. Scaife ingick under presidenterna Reagan och Bush i det statsorgan som övervakar USAs politiska propaganda i utlandet, Feulner är ordförande för Mont Pelerin Society, och redaktören för stiftelsens tidskrift blev senare rådgivare till Margaret Thatcher. Heritage Foundation företräder kapitalgrupperingar som i många frågor fronderar mot det så kallade östkustetablissemanget i USA. Scaife, stiftelsens främste finansiär, har också investerat mycket pengar i försöken att skandalisera Bill Clinton. Malteserorden Korsriddarorden grundad i Jerusalem 1099. Idag en katolsk välgörenhetsorganisation med extraterritorialrättigheter i Rom. Enligt en artikel i tidskriften Covert Action har Malteserorden också varit ett forum för skumrask på högsta nivå. I den nordamerikanska grenen lektes det på trettiotalet under kardinal Spellmans överinseende med fascistiska kupplaner, och efter kriget hjälpte Spellman tillsammans med påven i Rom nazister att fly till Latinamerika. Under kalla kriget samarbetade medlemmar av Malteserorden med CIA och P2-logen i Italien. Det finns också trådar till Iran-contras-affären. Mont Pelerin Society Nyliberal diskussionsklubb grundad av Friedrich von Hayek 1947. Sällskapet var länge intellektuellt isolerat, även om storheter som västtyske finansministern Ludwig Erhard deltog vid sammankomsterna, men det växte kraftigt i den borgerliga ideologiska offensiven från sjuttiotalet och framåt. Numera samlar de årliga mötena flera hundra deltagare, bland dem Dagens Nyheters nyliberale profet Nils-Eric Sandberg. Open Society Institute Finanskapitalisten George Soros har på senare år investerat stora summor i välgörenhet. Verksamheten samordnas från Open Society Institute. Stiftelsen var aktiv i Östeuropa redan före omvälvningarna 1989 och har idag en omfattande verksamhet i området, delvis i samarbete med USA:s federala myndigheter. Det intellektuella och politiska livet i flera östeuropeiska länder är till stora delar finansierat av Soros. Open Society Institute och närstående organisationer är dessutom den drivande kraften i den internationella kampanjen för en legalisering av narkotika. Romklubben På initiativ av Aurelio Peccei, italiensk industriman knuten till Fiat och Olivetti, bildade ett femtiotal affärsmän, politiker och forskare 1968 Romklubben. Rapporten Tillväxtens gränser (1972) trycktes med stöd av Volkswagen och Ford Foundation i över två miljoner exemplar och delades ut gratis till 15.000 opinionsbildare över hela världen. Tanken var att fattigdomen och den politiska oron i tredje världen berodde på att mänskligheten närmade sig ett ekologiskt sammanbrott till följd av överbefolkning och en begynnande knapphet på livsviktiga resurser. Nu fordrades att det upplysta fåtalet tog kontroll över skeendet: "Ju större områden och ju längre tider som är förbundna med ett problem, desto mindre är i allmänhet det antal människor som faktiskt bekymrar sig för dess lösning." Transatlantic Business Dialogue (TABD) I mitten av åttiotalet förklarade Henry Kissinger vid ett besök i Sverige att det borde bildas en organisation efter mönster från European Round Table (ERT) för transatlantiska överläggningar mellan ledarna för de största företagen. Han skulle diskutera saken med Pehr G Gyllenhammar. 1995 sammanträdde TABD för första gången. Formellt var EU-kommissionen och USA:s handelsdepartement initiativtagare, men ERT hade tryckt på i bakgrunden. Kommissionären Leon Brittan förklarade att man hoppades att företagsledarna skulle enas om förslag till avregleringar och andra åtgärder som kunde underlätta handeln mellan EU och USA. Det skulle då, menade han, bli mycket svårt för politikerna att sätta sig på tvären. TADB har bland annat uttalat sig emot miljöregler som hindrar handeln. Några svenska deltagare: Percy Barnevik, Bo Berggren och Jacob Wallenberg. Trilateralen I början av sjuttiotalet skakades den västliga kapitalismen av en serie kriser. USA gick mot nederlag i Indokina, Opec-länderna drev upp priset på oljan, och dollarn och hela det valutasystem som byggts upp efter kriget vacklade. Handelskrig hotade, och på arbetsplatser och skolor var folkliga politiska rörelser starka. 1973 bildade David Rockefeller tillsammans med Zbigniew Brzezinski, som senare blev säkerhetspolitisk rådgivare åt president Jimmy Carter, den Trilaterala kommissionen, en sammanslutning av ledande affärsmän, politiker och akademiker från Nordamerika, Västeuropa och Japan. Syftet var att övervinna slitningarna i förbindelserna mellan USA och dess allierade och vända den pågående kritiska utvecklingen. Trilateralen sammankallar varje år några hundra deltagare för föredrag, paneldebatter och seminarier i aktuella politiska frågor. Kommissionen arrangerar också regionala möten och driver forskningsprojekt. 1975 publicerade organisationen en rapport författad av Samuel P Huntington och två kollegor från Frankrike och Japan om "demokratins kris". Samhället hade blivit "ostyrbart" till följd av ett "demokratiskt överskott", hette det. Vad som behövdes var "ett större mått av återhållsamhet i demokratin." I en rapport från 1995 författad av bland andra Robert Putnam konstateras att det politiska läget radikalt förändrats sedan sjuttiotalet. Det stora bekymret är inte längre styrbarheten utan medborgarnas tilltagande misstro mot det politiska systemet. När Trilateralen sammanträdde i Berlin i mars förra året kunde deltagarna åhöra anföranden av Tysklands förbundskansler Helmut Kohl, Natos generalsekreterare Javier Solana, Internationella Valutafondens vice verkställande direktör Stanley Fischer, Japans före detta premiärminister och nu finansminister Kiichi Miyazawa och en rad andra politiska beslutsfattare. Kommissionen leds av Paul Volcker, tidigare chef för USA:s centralbank, Otto von Lambsdorff, tidigare tysk ekonomiminister, och Yotaro Kobayashi, chef för Fuji Xerox. I styrelsen finns bland andra EU-kommissionären Mario Monti och Ericssons styrelseordförande Björn Svedberg. Sverige blev representerat först efter inträdet i EU. World Business Council for Sustainable Development (WBCSD) Inför FN:s första konferens om miljön 1972 samarbetade konferensgeneralen Maurice Strong nära med Aspeninstitutet, där han också tillhörde ledningen. 20 år senare i Rio de Janeiro tillämpade Strong samma modell. Den privata företagsamheten skulle få ett direkt inflytande vid sidan om normala diplomatiska kanaler. Inför FN-konferensen om miljö och utveckling bildade därför Stephan Schmidheiny, en av ABB:s huvudägare och länge medlem av ERT, ett företagarråd som senare ombildades till WBCSD. Organisationen samordnar de storföretag som å ena sidan profilerar sig miljövänligt men å andra sidan inte vill se sina affärsutsikter störda av internationella avtal om förbud och regleringar. Percy Barnevik och ABB har varit drivande i organisationen. Björn Stigson, VD för WBCSD, var tidigare chef inom ABB. Företrädare för tredje världen har hävdat att ändliga tillgångar och utrymmet för koldioxidutsläpp och andra föroreningar borde fördelas jämnt mellan jordens länder. Stigson kommenterar: - Det vore att gå tillbaka till ett socialistiskt tänkande där alla ska vara lika. Det är en naiv synpunkt. Man måste utgå från världen som den ser ut idag. Det fungerade inte i den socialistiska ekonomin, så varför skulle det fungera med vatten och luft? Man kan inte jobba emot marknaden. World Economic Forum (WEF) - Jag kan fara jorden runt i ett år utan att träffa en tiondel av alla de betydelsefulla personer jag möter i Davos. Så sammanfattar en brittisk bankir betydelsen av det årliga Davosmötet arrangerat av World Economic Forum. Här förhandlar sig USA:s finanskapital till ett jättelikt internationellt hjälppaket när deras investeringar i Mexiko hotar att gå förlorade i kraschen 1994/95. Här träffar Arafat israeliska ledare för hemliga överläggningar, här diskuterar USA:s och EU:s företrädare MAI-avtalet med ledande bankirer, och här bildar Rysslands rövarbaroner, ägarna till landets största privata banker och industriimperier, en hemlig sammanslutning för att föra Boris Jeltsin till seger i presidentvalet 1996 och försäkra sig om en fortsatt nyliberal chockterapi. På Davosmötet deltar 1.000 affärsmän och vardera 250 ledande politiker, akademiker och mediepotentater för föredrag, seminarier och informella överläggningar. Medlemsavgiften för företagen är 12.000 dollar, och för att få delta måste årsomsättningen överstiga en miljard dollar. Till skillnad från Trilateralen och liknande organisationer deltar makthavare från hela världen. Företagsledarna klagade dock i början av sjuttiotalet över att den behagliga klubbatmosfären stördes av företrädare för tredje världen och Östeuropa som tiggde pengar, så sedan dess har urvalet av deltagare blivit snävare. Bland annat halverades kvoten för bevakande journalister. På Davosmötet finns också utrymme för andliga övningar. Shirley MacLaine har arrangerat mystiska seanser för direktörerna, och prins Charles har bekymrat sig över kortsynt materialism och andlig torftighet i det moderna samhället. Ett tiotal svenskar brukar delta, bland dem Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström. WEF bildades av den tyske professorn Klaus Schwab 1971. Vid världsmötet 1998 diskuterades bland annat Asienkrisen, EMU-projektet och det förmodade hotet från islamisk fundamentalism. Organisationen har vid sidan om Davosmötet också diskussionsklubbar för anslutna företagsledare i olika branscher och för kulturpersoner, unga affärsmän och makthavare inom massmedia. Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 9/99 TILLBAKA TILL ARTIKELFÖRTECKNINGEN |
|
 |
|
|
|
|
|
© Mikael Nyberg 2001-03-19
|
|
|