KAPITALET.SE 20. Tjänsternas industrialisering I en första våg kom jordbruket, i en andra industrin, och nu i en tredje tjänsterna. Denna bild av samhällsutvecklingen tillhör det mest självklara av alla självklarheter i det allmänna medvetandet. I SAF-konsulternas och de nyliberala ekonomernas argumentation har schemat en central ställning. Arbetslösheten sägs bero på att skatter, kollektivavtal och regleringar hindrar det nya samhällets fria utveckling. Men också motståndare till avregleringar av arbetslivet och nedskärningar av den offentliga sektorn försöker surfa på den tredje vågen. Liksom LO efter kriget lät sig vägledas av industrisamhällets tänkta rationalitet, är många fackliga ledare idag uppfyllda av den postindustriella visionen. Företrädare för de offentliganställda har sökt fäste för sina krav i föreställningen om ett framväxande tjänstesamhälle. Kommunalarbetareförbundet skrev i ett program utarbetat till kongressen 1983: "I dag står vi i en situation som motsvarar den vi hade i början på 1900-talet, då sysselsättningen inom den hittills dominerande jordbrukssektorn minskade kraftigt. Det utkämpades då en politisk strid om jordbrukspolitiken och om jordbrukssektorns roll i samhället. Från högerpartierna uttryckte man en fruktan att samhället skulle rasa samman, familjebanden brytas sönder etc, då den 'bärande sektorn' i samhället minskade i betydelse. I dag är det i stället industrisektorn som minskar sin andel av sysselsättningen, medan tjänstesektorn ökar. Nu som då finns en stor oro om vad framtiden kan komma att innebära."1 Förbundet sökte skydd hos postindustriella profeter när ledarna för storföretagen avsvor sig den svenska modellen och började angripa de offentliga välfärdssystemen. Hetsen mot den offentliga sektorn tycktes vara ett döende industrisamhälles sista hjälplösa försök att avstyra sin undergång. När politikerna började strypa anslag och lägga ner och bolagisera, pläderade Kommunal för det nya tjänstesamhället. Attackerna var kortsynta, hette det. De skadade en dynamisk tillväxtsektor. Skulle det skäras någonstans, skulle det skäras i de industrier som i alla fall skulle dö undan. Detta försvar var inte lyckosamt. Kommunalordföranden Marjasin och Metallordföranden Blomberg grälade om vem som företrädde Sveriges framtid medan SAF och Feldt och ekonomerna i kanslihuset nyordnade landet. I själva verket hotades de kommunalanställda av samma kraft som härjade fabrikshallar och verkstäder - en forcerad kapitalistisk industrialisering. Drömmen om tjänstesamhället växer ur ett tankefel. Vad människorna producerar och var de gör det blandas samman med hur de producerar. Det är visserligen sant att tjänsterna ryckt fram i statistiken över andelen sysselsatta i olika sektorer. Det är också sant att tillverkningsindustrin fått maka på sig. Men av detta följer inte att industrikapitalismen klingat ut. En av de viktigaste orsakerna till tjänstesektorns utbredning är tvärtom den fortgående industriella arbetsdelningen, det vill säga det allsidiga arbetets spjälkning i alltmer specialiserade sysslor. Vid sidan av de enahanda jobben vid maskiner och löpande band skapas nya tjänster för ingenjörer, programmerare och andra lönearbetare som är specialiserade på intellektuella uppgifter. Kontrollen av arbetsprocessen kräver också kårer av chefer, övervakare och förvaltare. Samma effekt har den internationella arbetsdelningen, det vill säga produktionens koncentration till alltmer specialiserade stora fabriker som köper råvaror och komponenter långväga ifrån och säljer sina varor på världsmarknaden. Den egna företagaren, som själv övervakar sina arbetare och sköter kontakter med kunder, banker och myndigheter, trängs åt sidan av avlönade experter och byråkrater. Så länge ingenjörerna, ekonomerna och administratörerna förblir anställda vid bilföretaget eller läkemedelskoncernen räknas de i statistiken till industrin, men när tjänsterna läggs ut på entreprenad eller bolagiseras hamnar de plötsligt i tjänstesektorn. Statens industriverk beräknade 1987 att hälften av den privata tjänstesektorns tillväxt i Sverige därför var ett rent statistiskt fenomen. Den hade inte med någon nedgång för tillverkningsindustrin att göra.2 En undersökning från 1996 visar att andelen sysselsatta i industri plus industrianknutna tjänster i stort sett legat konstant sedan 1950.3 Många av de nya tjänsterna är alltså framsprungna ur en fortsatt industrialisering av den materiella produktionen. Men inte bara det. Samtidigt industrialiseras tjänsteproduktionen. Industrin är ett sätt att organisera produktionen som skiljer sig från hantverket och den enkla manufakturen. Den kännetecknas av en långt driven arbetsdelning med specialiserade, standardiserade arbetsuppgifter och direkta producenter som underordnas härskande byråkratier. Detta produktionssätt är inte förbehållet tillverkningen av föremål. Produktionen av mjukvaror kan organiseras industriellt efter samma principer som produktionen av hårdvaror. Taylors och Fords vetenskapliga företagsledning infördes också i sjukvården, i medieindustrin och på kontoren. Nu organiseras dessa områden efter den magra produktionens föredöme. Tjänsterna dras in i en forcerad industrialisering. Svenska storföretag omstrukturerar såväl produktutveckling och administration som tillverkning och varuflöden på europeisk nivå. Riktlinjerna är klassiskt industriella, visar Åke Beckérus och Anders Edström i en översikt: "Man har nu möjlighet att införa gemensamma system för alla och att standardisera procedurerna för att höja effektiviteten. Inom SKF har detta tidigare 'bara' gällt för tillverkning och logistik. Nu gör man samma sak inom det administrativa fältet och vissa av ekonomifunktionens processer kan liksom produktionen centraliseras till centra i Europa, utanför Sverige. Det kan t ex gälla leverantörsfakturor. På detta sätt når man också stordriftsfördelar i administrationen."4 En av de snabbast växande branscherna i tjänstesektorn är de specialiserade telefoncentraler som banker, försäkringsbolag och andra storföretag börjat anlita för att ta emot förfrågningar och beställningar och lansera nya produkter och tjänster. I Storbritannien har branschen redan över 340.000 anställda och antalet växer med nästan 20 procent per år.5 Telefoncentralerna uppvisar det postindustriella paradisets välbekanta kännemärken: de har avancerade datorer och hypersnabba telekommunikationer, och de utför kundnära tjänster och systematisk informationsbearbetning. Men arbetet är in i minsta detalj reglerat efter industrikapitalismens principer. Centralerna ligger ofta i områden med hög arbetslöshet och låga löner. 70 procent av teleoperatörerna är kvinnor och tre fjärdedelar arbetar på arbetsplatser med över 400 anställda. De sitter i rad på rad i väldiga fabrikshallar och hanterar samtalen. Ett engelskt forskningsinstitut beskriver arbetsmiljön: "Ofta visas produktionsmålen på framskjuten plats på 'fabriksgolvet', telefonsamtalen slussas till operatörerna på ett elektroniskt löpande band, och operatörernas prestationer granskas rigoröst under arbetsdagen."6 På en del arbetsplatser spelas alla samtal in. På andra avlyssnar gruppchefer sina underlydande för att avgöra hur de sköter sig. För att spara sekunder per samtal och standardisera tjänsterna tvingas telefonisterna ofta följa scheman för frågor och svar som presenteras på dataskärmar framför dem. Datorerna registrerar samtalens längd och ställer samman statistik som ligger till grund för individuella ackord eller gruppbonus. De flesta centraler har öppet sju dagar i veckan, många har flera skift per dygn och en del kör kontinuerlig drift 24 timmar om dygnet året om. Övertid är vanligt, men det är inte alltid övertidspåslag utgår.7 Detta liknar Taylors och Fords system, påpekar forskarna: "Det är uppenbart att förändringarna är djupgående och att de innebär en fortsatt industrialisering av tjänstemännens arbete. I vissa fall, särskilt då det gäller avancerad telemarketing där samtalen slussas till hårt övervakade operatörer, är arbetsintensiteten mycket hög och personalomsättningen ofta omfattande. Den kontinuerliga driften sju dagar i veckan påminner mer om tillverkningsindustrin än om tjänstemännens traditionella anställningar dagtid. Produktivitetsmålen och ackorden är också hämtade från en mer fabrikslik miljö."8 Motsättningen mellan lönearbetaren och kapitalisten är lika stark i dessa moderna tjänsteföretag som i annan industriell varuproduktion. I november 1999 utlyste 2.000 anställda vid British Telecoms telefoncentraler en strejk i protest mot underbemanning och orimliga prestationskrav.9 Telefoncentralerna är inget särfall. Snabbköpsaffärernas och stormarknadernas kassörskor sitter sedan länge vid löpande band, och med datateknikens streckkoder och automatiska beräkningar har de intellektuella uppgifterna minimerats. Företagsledningarna kan nu i detalj leda och övervaka arbetet. I Frankrike registreras kassörskornas individuella prestationer. De är tvungna att klara ett visst antal kunder eller artiklar per timme.10 Industrialiseringen präglar också franchiseföretagen i restaurangbranschen. Hamburgerbarerna har samma ställning som Toyotas underleverantörer eller systugorna som levererar kläder till Benetton. Formellt är chefen för restaurangen en egen företagare. Han anställer själv sin personal och svarar för produktionskostnaderna, men varje månad ska han betala tribut till ägaren av varumärket, och varje dag ska han följa huvudkontorets regler och instruktioner. Tillagningen av hamburgaren är precis som tillverkningen av bilen sönderdelad i på förhand uträknade handgrepp. Delarna kommer just-in-time från leverantörerna och monteras på löpande band i köket. Kunderna kan välja mellan ett begränsat antal förutbestämda måltidsmodeller, men i övrigt är principen maximal standardisering. Det är motsatsen till det hantverksmässiga restaurangköket, där lockelsen är kockens individuella variationer. Många tjänsteföretag standardiserar till och med kundkontakterna. McDonald's manual är 600 sidor tjock och reglerar personalens klädsel, utseende och uppförande i detalj. Disneyland söker förutsäga varje tänkbar händelse och ange exakt hur de anställda ska bete sig. Företaget SpaResorts Hawaii-park i Japan specificerar inte bara på millilitern när hur mycket soja som ska serveras till sushin. Till och med makeupen på hulahuladansösernas ögon är systematiserad. Den industriella precisionen är idealet.11 I visionerna av tjänstesamhället har hamburgerbiträdet, kassörskan och telefonisten en undanskymd plats. De kvalificerade lönearbetare som ur det sönderdelade arbetet klättrar upp i företagens hierarkier är i blickfånget. I de monopolistiska koncernerna i världsekonomins centrum finns en hög andel sådana anställda, och genom byråkratiernas självförökning tenderar andelen att växa,12 men också bland stadgade tjänstemän finns grupper som i omkastningarna på marknaden tappar fästet. Datorer och andra elektroniska hjälpmedel gör det möjligt att förenkla och automatisera också tidigare högkvalificerade tjänster. De mest prestigefyllda och välavlönade sysslor kan sugas in i industrialiseringsprocessen. Programmeringen av datorer och andra elektroniska apparater var från början ett hantverk, och fortfarande utvecklas många program i ett informellt samarbete mellan självständiga programmerare. Datanörden som med sina kompisar vänder upp och ner på världen är sinnebilden för det utlovade informationssamhället. Men ju mer komplicerad programutvecklingen blivit och ju hårdare den inordnats i den kapitalistiska varuproduktionen, desto vanligare är det att arbetet organiseras efter industriella principer. A. Dhanasekaran är programvaruingenjör hos Siemens i Bangalore i Sydindien. Han berättar: - Förr skrev jag själv hela koden, när jag fått en idé. Det var som ett hantverk. Nu är arbetet uppdelat i flera led, där var och en gör sin lilla bit: övergripande analyser, design, kodning modul för modul, tester av varje modul och sedan tester av hela systemet. Processen påminner om ett löpande band. Efter ett halvår kan jag inte överblicka ett program som jag varit med om att utveckla.13 Teleföretaget Ericsson ser i modultillverkningen av sina program ett revolutionerande steg. Liksom mobiltelefoner och andra hårdvaror kommer mjukvarorna alltmer att bestå av utbytbara komponenter. Programmen delas upp i olika funktioner som utvecklas och testas var och en för sig och sedan fogas samman ungefär som bildelar vid ett löpande band. Då går det att i arbetet med mjukvaror tillämpa många av de metoder som utvecklats för den magra produktionens fabriker. Ericsson talar om disciplin, lagarbete och nollfelstänkande. Företaget "betraktar programvaruutvecklingen som en industriell aktivitet, och då är det självklart att både produkter och processer hamnar under statistisk kontroll".14 I små mjukvaruföretag som utvecklar specialsystem för enskilda användare är fördelningen av arbetsuppgifterna i allmänhet bara horisontell, men i storföretagen sker den för kapitalismen karakteristiska vertikala uppdelningen i planerande och utförande arbete. De anställda rangordnas i en hierarki med företagsledare och chefer i toppen, kvalificerade systemutvecklare därunder och källkodsslavar i botten. Tjänsteproduktionens kris Ju fler arbetsprocesser som industrialiseras, desto dyrare tenderar den produktion som fortfarande är hantverksmässig att bli. Den nödvändiga arbetstiden för att tillverka en TV-apparat eller utföra enklare teletjänster sjunker stadigt, men det tar ungefär lika lång tid som förut att snickra en stol för hand eller lägga om liggsåren på en gammal människa. Mekanismen är densamma vare sig det gäller tillverkning av föremål eller utförande av tjänster, men servicejobben är ofta svårare att stycka sönder och mekanisera. Därför tenderar det att gå alltfler konsumtionsartiklar på varje tjänst som ska utföras. Ju dyrare tjänsten blir, desto mer segregerad blir konsumtionen av den. Bara de förmögna har råd att efterfråga det kvalificerade hantverket. Marknadschefen går på Operakällaren och njuter av kokkonsten. Telefonisten springer på McDonald's för att beställa en standardiserad meny för 39 kronor. Samtidigt tenderar produktionen av tjänsten att förslummas. De restauranger som inte förmår ta ut lyxkrogens priser kompenserar sig med svartjobb, underbetalning och utsvettning av sin personal. Ur det formella lönearbetets sfär glider branschen in i den informella sektorns löslighet och kriminalitet. Staten kan motverka dessa effekter. Den kan bromsa förslumningen genom en skattefinansierad offentlig tjänsteproduktion, och den kan minska segregeringen genom ransoneringssystem och subventioner baserade på skatter och allmänna försäkringar. På detta sätt organiserades sjukvården i den svenska modellen. Det gav en förhållandevis jämlik konsumtion och löner och arbetsvillkor för personalen som inte radikalt skilde sig från den privata sektorns. I nationalräkenskaperna tog sjukvården därför fram till åttiotalet en allt större plats. I USA är det offentliga inslaget i sjukvården förhållandevis litet. Vinstmaximerande privata sjukvårdskoncerner står för det mesta av produktionen, och konsumtionen baseras på försäkringar som lösts individuellt eller genom företaget. Tillgången till vården är starkt segregerad. Det finns statlig hjälp för dem som inte själva har råd med sjukhusräkningarna men bara fyra av tio fattiga har rätt till den. Över 40 miljoner medborgare saknar sjukförsäkring och antalet växer. Trots det lägger USA en långt större andel av sin nationalinkomst på sjukvården än andra OECD-länder.15 Alltfler småföretag i USA säger upp sjukförsäkringarna för de anställda, eftersom premierna blivit så höga. På storföretagen är personalen i tre fall av fyra försäkrade, men kontrakten är utformade så att läkare och sjukhus bara tillhandahåller ett minimum av tjänster. Medicinska avgöranden får stå tillbaka för strävan att spara pengar. Kvinnor som fött barn tillåts inte att ligga kvar på klinikerna över natten. Cancerpatienter och hjärtsjuka nekas specialistvård.16 Så skärps ransoneringen av konsumtionen för de flesta, medan de välbeställda med hjälp av privata försäkringar och särskilda anställningsförmåner kan köpa sig all den personliga omsorg och alla de dyrbara mediciner och ingrepp de anser sig behöva. Den svenska sjukvården närmar sig denna ordning från ett annat håll. Politikerna inför köp-och-sälj-system och bolagiserar vårdinrättningar samtidigt som de stryper anslagen. Sedan 1982 har vårdens andel av BNP sjunkit. Produktionen av vårdtjänsterna förslummas, och ju längre denna förslumning drivs, desto starkare blir kravet att konsumtionen ska segregeras. Parollen är "valfrihet". Ideologerna förklarar att det nya tjänstesamhället inte är förenligt med kollektivism och planhushållning. Likriktningen måste brytas, skriver den socialdemokratiske forskaren Casten von Otter. I den privata tjänstesektorn går utvecklingen mot "varierat utbud" och "flexibel anpassning". Människorna förväntar sig samma valfrihet i vården: "Det är ytterst sannolikt att många äldre som har en hygglig pension, och kanske en modest förmögenhet sedan de avyttrat sin villa, skulle vilja använda sina medel för att förbättra sin välfärd även sedan de tagits om hand i sjukvårdssystemet. Detta tillåter emellertid inte reglerna. Med en stagnerande nivå på sjukvårdstjänsterna kommer alltfler inom medelklassen, som kan sägas ha en nyckelställning för systemets politiska stöd, att reagera kritiskt mot systemet."17 Folk som vant sig vid att färdas i Business Class genom livet vill inte betala skatt för att ligga och dö vid sidan om en gammal lagerjobbare eller städerska. Ska de köa för att få plats på överbelagda, nerkörda vårdavdelningar stegras oviljan till revolt. Sänkt skatt och valfrihet blir deras krav. De största kapitalens stigande fordringar får en politisk bas. Vårdkrisen är typisk för offentligt reglerad tjänsteproduktion i en omgivning dikterad av konkurrensens krav. På sjukhus och vårdhem förtätas arbetet med industriella metoder. "Kvalitetssäkring" har blivit på modet, men det handlar inte om det vi i dagligt tal förknippar med kvalitet. Det som säkras är ett antal rutiner. Personalen ska följa standardiserade handlingsmönster som utifrån låter sig registreras och kontrolleras. Frederick W. Taylors system introduceras i vårdfabriken. Pappersdokumentationen mångfaldigas och vårdens professionella ideal trängs tillbaka.18 De nya rutinerna och köp-och-sälj-systemen är svåra att förena med en organisation där personalen ger sig tid att visa patienterna icke mätbar omtanke. Sjuka ligger i sängar i korridorerna medan sköterskorna jäktar från den ena till den andra. Det väsentliga är flöden och genomloppstider, heter det i ett projekt på Karolinska sjukhuset som inspirerats av bilindustrins magra produktion: "Patienten kan betraktas på samma sätt som chassit (basobjektet). Under processens gång tillförs material och tjänster till detta."19 Hemtjänsten standardiseras enligt liknande mönster för att ingen oreglerad omsorg ska komma vårdtagaren till del, och på hemmen för senildementa finns inte längre tid att laga mat tillsammans med patienterna. Måltiderna levereras just-in-time från storkök. Det permanenta kristillstånd som den magra produktionens strateger eftersträvar har i Sverige drivits längst i den offentliga tjänsteproduktionen. Personalen fastnar i samma skruv som montörerna vid de löpande banden. Relativt fria och självständiga arbeten fångas i den planerade underbemanningens tvingande omständigheter. Den forcerade industrialiseringen av tjänsterna motverkar deras relativa fördyring, men eftersom de offentliga subventionerna av vården släpar efter blir konsumtionen ändå alltmer segregerad och produktionen alltmer förslummad. Växande delar av vården utlokaliseras till den informella sektorn. Mentalsjuka ställs på gatan och ålderdomshem stängs medan politikerna talar om människornas befrielse från den sociala ingenjörskonstens totalitära vårdfabriker. Drivkraften i utvecklingen är inte någon allmän värderingsförskjutning vid övergången till ett postindustriellt tjänstesamhälle. Opinionsmätningar visar tvärtom ett fortsatt starkt folkligt stöd för de offentliga välfärdsinrättningarna.20 Men medan den relativa fördyringen av vårdtjänsterna fortsätter, försöker de största kapitalen, som Aspeninstitutet uttrycker det, "frigöra resurser för ekonomin" ur de offentliga utgifterna för gamla och sjuka.21 Den offentliga tjänsteproduktionen utsätts för samma utpressning som småföretagen i botten av de världsomspännande bolagspyramiderna. Sjukvården och skolan i Sverige förslummas av samma orsak som sömmerskorna i Asien och lastbilschaufförerna i Frankrike tvingas att jobba dag och natt för försörjningen. För att utvinna de kapital som gör det möjligt att överleva på världsmarknaden utarmar storföretagen det sociala liv som omger dem. 1.Sv Kommunalarbetareförbundets 16:e ordinarie kongress 5-11 juni 1983: Offentliga sektorn, s. 16f. 2.DN 870611. 3.Statistik från Industrins utredningsinstitut anförd i LO-tidningen 960315. 4.Åke Beckérus & Anders Edström: Den europeiska rockaden, s. 66. 5.FT 980423, 990713; Jfr IDS Report 9706, s. 27. 6.IDS Report 9706, s. 27. 7.A.a., s. 1, 27ff; FT 970611, 970702, 980423. 8.IDS Report 9706, s. 1. 9.FT 991120. 10.LO-tidningen 980618. 11.BW 911021, 911202. 12.Jfr David M. Gordon: Fat and Mean. 13.Intervju 1996. 14.Bo Hedfors, chef för Ericsson i Nordamerika och mannen bakom Ericsson Systems Software Initiative (ESSI), cit. i DN 950427. 15.FT 910520, 940125, 980702. 16.FT 980702. 17.Läkartidningen, 36/88. 18.GuÐbjörg Erlingsd¢ttir: Förförande idéer - kvalitetssäkring i hälso- och sjukvården. 19.Christer Karlsson, Jon Rognes & Håkan Nordgren: En modell för Lean Production i sjukvården, IMIT Working Paper, 1995:74, s. 19, 30. 20.Stefan Svallfors: Välfärdsstatens moraliska ekonomi. 21.Daniel Yankelovich, Hans Zetterberg m.fl.: Work and Human Values, s. 25. LÄS ÄNNU ETT UTDRAG INNEHÅLLSFÖRTECKNING KOMMENTARER INBUNDEN: 464 sidor. Ordfront 2001. Bilder: Robert Nyberg. Cirkapris: 300 kronor. Om du beställer här: 60 kronor. POCKET: 491 sidor. Ordfront 2002. Bilder: Robert Nyberg. Om du beställer här: 55 kronor. Medlemmar Ordfront: 41 kronor. BESTÄLL
		© Mikael Nyberg 2001-03-14